Hyckleriet lyser med aldrig sinande styrka - debattartikel i Newsmill

Med anledning av händelserna i Tunisien och Egypten har jag skrivit en debattartikel som publicerades på Newsmill idag:


De tunisiska och egyptiska folken reser sig mot förtryckande diktaturer. Men deras strävan efter frihet och demokrati mottas inte med ohämmad entusiasm av USA eller inom EU som annars ständigt hävdar att de står upp för dessa värden. Hyckleriet i Europas och USA:s mellanösternpolitik gör sig ännu en gång.


Medan denna text formuleras skriver miljoner tunisier och egyptier historia. Efter decennier av förtryck har dessa folk trotsat sin fruktan för samvetslösa diktatorer och gett sig ut på gatorna för att ta tillbaka sin frihet. Men medan dessa frihetstörstande folk ropat efter demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har de amerikanska och europeiska politiker som gång på gång understrukit USA:s och Europas kamp för just dessa värden talat om ”stabilitet”.

”Stabilitet” var ett ord som exempelvis Hillary Clinton och Barak Obama återkom till gång på gång i förra veckan, samtidigt som de beskrev Egypten som en viktig allierad. Någon som hörde demokrati nämnas i deras uttalanden? Tony Blair ville i söndags inte uttala sig om Mubaraks framtid men underströk behovet av ”stabil” förändring. Det är löjeväckande att höra amerikanska och europeiska politiker upprepa att vi varken kan eller bör ”ingripa” eller ”föregå utvecklingen” i Egypten när de får frågan om Mubarak bör avgå. Det är just behovet av och viljan att ingripa som präglat ”västvärldens” mellanösternpolitik sedan tiden före kolonialismen.


Tisdagens massdemonstrationer har inte bara tvingat fram eftergifter från Mubarak som meddelat att han inte ämnar ställa upp för omval i september. Jordaniens kung Abdullah ombildade i natt sin regering i ett försök att förekomma istället för att förekommas. Senaste nytt är att Yemens president inte ämnar ställa upp för omval. Förändringens vindar blåser över Mellanöstern. Massorna i Egypten har också tvingat svenska, europeiska och amerikanska uttalanden att bli mer rakryggade under det senaste dygnet. Barak Obama talade sent igår kväll om att det bör ske en ”välordnad övergång” till demokrati och att det bör ske ”förändring nu”. I sitt berömda tal i Kairo våren 2009 lovade Obama att USA skulle ge stöd till demokrati och mänskliga rättigheter över allt. Var var Obama i fredags?


Det finns många exempel på USA och Europas dubbelmoral de senaste veckorna. Det var tyvärr inget skämt när Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie några dagar innan Ben Ali flydde Tunisien föreslog att Frankrike skulle ”dela med sig av sin välkända kunskap om polis- och säkerhetsinsatser till Tunisien för att reglera de störande elementen”. Tro inte att uttalandet var en vettlös tunga som slant – tvärt om representerar det ganska väl många franska regeringars syn på behovet av ”stabilitet” i regionen. Om Frankrike fullföljt Alliot-Maries linje hade det sannerligen inte varit första gången som landet aktivt medverkat till att rycka undan mattan för demokratiska krafter och processer i Mellanöstern.


Alla är jämlika – men vissa är mer jämlika än andra, konstaterar Orwells grisar. På samma sätt är alla diktaturer i våra företrädares ögon lika illegitima - men de i Irak, Iran och Syrien betydligt mer så än de i Egypten, Jordanien och Saudiarabien. Hade den folkliga revolten vi ser i Kairo ägt rum på Damaskus gator hade tongångarna varit totalt annorlunda. Som medlem i ”ondskans axelmakter” utgör den ”stabilitet” som Bashar Assads regim erbjuder ett tydligt hot mot amerikanska och europeiska intressen. Den bör därför störtas. Jordanien och Saudiarabien är dock viktiga allierade i regionen och dessa regimer mottar liksom Mubarak - och fram till helt nyligen Ben Ali - massivt ekonomiskt, militärt och politiskt stöd från ”väst”. Från dig och mig.


Samtidigt som våra politiska ledare uppvisar tydliga brister när det gäller att ge stöd till demokratiska krafter i en demokratitörstande region, lyser kritiska analyser av svensk, europeisk och amerikansk mellanösternpolitik med sin frånvaro i svensk media. Historien erbjuder ett veritabelt smörgåsbord av händelser som kastar skugga över EU:s och USA:s uttalade arbete för demokrati och mänskliga rättigheter i regionen. Marocko, Algeriet, Iran, Tunisien, Egypten, Irak, Israel/Palestina, Saudiarabien och så vidare… Som vanligt finns många av svaren på varför nutiden ser ut som den gör i en titt på historien. Men vikten av självkritik och att göra upp med sin historia tycks inte gälla ”västvärlden” i förhållande till Mellanöstern.


Hosni Mubarak har ingen som helst legitimitet som Egyptens president. Det borde därför vara en självklarhet att Sverige, Europa och USA ställde sig bakom de egyptiska demonstranternas krav om Mubaraks omedelbara avgång samt att nyval hålls så snart det är möjligt. Vad EU och USA borde göra nu är att intensivt analysera på vilket sätt man kan stödja den demokratiska utvecklingen i Tunisien, Egypten och andra delar av arabvärlden. Det vi bevittnar i Tunisien och Egypten är utan tvekan historiskt, men ingen kan överblicka utgången. Om revolutionen i Egypten lyckas fälla Mubarak väntar en mycket instabil tid. Det är upp till det tunisiska och egyptiska folken att avgöra sin framtid. Men om de ber om vår hjälp bör den vara omedelbar. En av de största utmaningarna kommer att ligga i att bygga upp väl fungerande samhällsinstitutioner som är nödvändiga för ett demokratiskt styrelseskick. Där finns mycket kunskap att bidra med. Men EU och USA bör också förbereda massiva ekonomiska stödpaket som kan sätta fart på ekonomierna och bidra till att länderna får en positiv start på sin stapplande väg mot demokrati. Ekonomiskt stöd blir ett viktigt medel för att uppnå – stabilitet.

Debattartikel i SvD

Idag publicerar Svenska Dagbladet en debattartikel som jag skrivit tillsammans med min kollega i Settler Watch, Olle Svahn. Trots att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och utgör ett stort hinder för fred i Mellanöstern fortsätter dessa att växa. Vi kräver därför att Sverige och EU omprövar sin Israelpolitik och villkorar allt ekonomiskt samarbete med Israel. Du kan läsa debattartikeln här.

Utdrag ur artikeln:

Många menar att det internationella samfundet under åren förhållit sig för passivt och måste gå från ord till handling. Vi menar att så redan skett, men på ett häpnadsväckande vis.För trots uppenbara brott mot den internationella rätten har Israel bland annat belönats med ett ekonomiskt fördelaktigt associeringsavtal med EU. Det uppgraderades så sent som i december 2008. I maj i år bidrog den svenska regeringen aktivt till att rösta in Israel i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Det amerikanska erbjudandet om stridsflygplan samt löfte om att använda sitt veto mot alla Israel-kritiska resolutioner i FN:s säkerhetsråd följde därför en logisk trend av belöningar till en stat som kontinuerligt bryter mot folkrätten.

Ingenting tyder på att den politik som Sverige och EU för kommer att bära någon annan frukt än utvidgade bosättningar, minskade chanser för en tvåstatslösning och ett urholkat förtroende för den internationella rätten. Settler Watch kräver att Sverige och EU omprövar sin israelpolitik och slutar belöna Israel för sina folkrättsbrott. Allt ekonomiskt samarbete måste villkoras och kopplas till hur landet efterlever internationell rätt och mänskliga rättigheter. Om inte så sker, bör avtalen rivas. Israel är beroende av stöd från EU och USA. En mer hårdför linje mot Israel kan skapa nödvändigt politiskt utrymme för de mer moderata krafterna som finns i landet och åstadkomma ett nödvändigt byggnationsstopp.

Sven Lindqvist skriver: Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna. Har ni det Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Catherine Ashton.

Med kameran som vapen


Settler Watch presenterar stolt ett dokumentärt projekt som visar unika filmer från Västbanken för första gången någonsin. Filmsekvenserna är fotade av palestinier med kameror de fått från den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. Syftet med kameraprojektet är att dokumentera livet under den israeliska ockupationen och brott mot mänskliga rättigheter, ofta kopplade till de israeliska bosättningarna. B’Tselems kameror har inneburit ett banbrytande icke-våldsalternativ för palestinier att bemöta svåra och omfattande problem och har på ett konstruktivt sätt förvandlat offer till aktörer. Flera filmer har använts som bevismaterial vid rättsliga processer och några sekvenser har visats i medier världen över. Se trailern för Med kameran som vapen här.

Mellan den 24-28 november pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm där filmerna exponeras på fyra TV-skärmar. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under evenemanget besöker B’Tselems europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), med flera.

Mer information på www.settlerwatch.com

Hizballah-wannabe

Baalbek ligger i Bekaadalen i nordöstra Libanon. Staden är förutom sitt fantastiska romerska tempel känt för att tillsammans med Beiruts södra förorter utgöra Hizballahs huvudfäste. När jag för första gången kom till Baalbek i december 2005 fick jag bo hos en familj som jag träffade på bussen på vägen dit. Det går ofta till så i den här delen av världen, man får verkligen anstränga om man inte vill bli hembjuden på te, middag eller till och med övernattning hos folk. Ingen i familjen, förutom pappan som sällan var hemma, pratade engelska och på den tiden kunde jag knappt 50 ord på arabiska. Jag hängde mest med mor, son (19) och dotter (23) och fast vi knappt kunde prata med varandra hade jag tre fantastiska dagar tillsammans med dem. De var otroligt varma och vänliga och tog hand om mig som vore jag en del av familjen.

När jag nu, fyra år senare, kom tillbaka till Baalbek ville jag såklart leta upp familjen för att få tacka så mycket för senast och se hur de mådde. Men jag hade inget telefonnummer med mig, ingen adress och jag hade glömt deras namn. Allt jag kom ihåg var att de hette Dansdash. Baalbek är ingen jättestad men där bor gott och väl 100 000 människor. Jag kom ihåg hur deras gata såg ut och att de bodde hyfsat centralt så jag begav mig ner på stan för att försöka hitta kvarteret där de bodde. Hette inte sonen i familjen Wassim?

Efter en halvtimme kändes det som om jag var ganska nära. Men jag kunde inte minnas säkert. Jag gick gata upp och gata ner men utan resultat. Jag tog in på en liten sidogata när jag fick syn på ett vackert fruktträd jag ville fota. Så jag tog några bilder och gick vidare. Efter tio meter kom en stor och rejält tjock libanes i min egen ålder fram till mig. Han var upprörd.
Det är förbjudet att fota här, ge mig filmen, sa han. Jag protesterade.
Ge mig filmen! sa han.
Jag såg på honom. Han var stor. Arg. Och han hade en rätt puckad uppsyn. Jag vägrade, förklarade att jag bara tagit en bild på ett fruktträd och att han skulle lugna ner sig.
Ge mig filmen! svarade han och försökte ta kameran som jag höll i min hand. Det var ganska tomt på gatan, men i ögonvrån såg jag hur folk stack ut sina huvuden från butikerna intill. En bil stannade. Folk glodde. Jag höll bort kameran så han inte kunde nå den och upplyste honom om att det inte fanns någon film eftersom det var en digitalkamera.
Ge mig kameran! svarade han då. Det är förbjudet att fotografera här! Jag fortsatte protestera. Visade bilderna jag tagit. Förklarade. Han grep efter kameran, jag höll bort den på nytt. Han krävde att jag skulle radera minneskortet men jag vägrade eftersom det var fullt med bilder. Hizballah som tror jag spionerar eller någon småkriminell droghandlare? frågade jag mig själv. Säkert något mitt emellan. Nån hizballah-wannabe som spelar allan.

Ge mig kameran! Han började bli fysisk. När jag vägrade ännu en gång tog tjockisen tag i min arm och började leda bort mig.
Kom med här! sa han upprört. Jag gjorde lite lätt motstånd men insåg att jag inte hade en chans. Hans tag om armen var fast och min kroppstyngd vägde lätt i sammanhanget. Han drog mig med sig i ett par meter. Vi verkade vara på väg in i en port. Nu började jag bli orolig på allvar.

Då kommer det plötsligt upp en kille till oss. Han frågar tjockisen vad som står på. Jag förstår inte vad de säger men jag hajar att den nyanlände är på min sida. Jag kan inte se hur han ser ut för vi står bredvid varandra och han har kapuschong. Men jag lutar mig fram att titta efter. Jag har svårt att tro vad jag ser, svårt att förstå vad som sker.
Wassim?! utrbrister jag. Han tittar på mig. Ser mig i ögonen. Visst fan är det han. Det är Wassim. Wassim Dandash! Den enda i hela stan som jag känner. Det tar några sekunder. Kommer du ihåg mig? frågar jag. Så ler han.
Johans!
Det är ju dig jag letar efter! utbrister jag. Det är ju därför jag är här! fortsätter jag och slår ut med armarna, hoppas tjockisen ska förstå. Vi kramar om varandra.
Hur är läget? undrar jag. Hur mår din mamma? Din pappa? Och syrran?
Dom mår bra, säger Wassim. Tjockisen har släppt taget om min arm. Wassim säger några ord, höjer rösten ett snäpp och förklarar att jag ju bara ville ta en bild. Att han ska dra. Men det är vi som drar. Tjockisen står kvar när vi går nedför gatan.

Det blev ett kärt återseende med familjen Dandash. Det visade sig att de flyttat till en helt annan del av staden och Wassim berättade att han inte varit tillbaka i sina gamla kvarter på ett halvår. Denna morgon hade en kompis övertalat honom att hänga med och gå ett ärende. Wassim hade först inte känt igen mig, bara sett att det var en utlänning i trubbel. Och eftersom han gillar utlänningar gick han dit för att se vad som stod på.

Hade jag inte tagit den där bilden och tjockisen lackat ur och ställt till en scen och Wassim inte passerat under de 90 sekunder som allting inträffade hade jag aldrig hittat Dandash igen. Jag undrar vad som hänt om han inte kommit förbi...

Väl hemma hos familjen Dandash visade det sig att Wassims syster Lena gift sig och precis flyttat till USA. Men storebrorsan hade kommit tillbaka från Sverige där han bott i flera år och det var första gången vi sågs. Vi åt lunch allihopa och jag hängde hemma hos dem i sju timmar innan jag under envisa protester från familjen ansåg att jag var tvungen att åka tillbaka till Damaskus igen. Pappa Dandash, Dansdash Dansdash, följde mig i hällregnet ner till den väntande bussen mot Chtaura och Damaskus. På vägen hem kunde jag inte sluta tänka på hur osannolikt allting var. Hur vansinnigt flyt jag haft. Egentligen borde jag nog bli religiös tänkte jag, kanske shia. Men det får bli en annan dag.

Settlerwatch

Ett drygt halvår har passerat sedan jag publicerade någon text på najahund. Under denna tid har jag arbetat med ett projekt som är kopplat till mina tidigare erfarenheter i Hebron. Onsdagen den 12 augusti, då Genèvekonventionen fyllde 60 år, publicerade organisationen Settlerwatch, som jag varit med att grunda, en hemsida. Settlerwatch är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Organisationens syfte är att sprida information om israeliska bosättningar och internationell humanitär rätt samt skapa opinion för ett omedelbart stopp för all utvidgning av israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt territorium. Huvudverksamheten består av hemsidan som fylls med information om bosättningarna samt korta sammanfattningar av de mest centrala rapporter som skrivits om dem av orgaisationer som OCHA och de israeliska människorättsorganisationerna B'Tselem och Yesh Din.

Debbatartikel i SvD Brännpunkt

Samma dag som Settlerwatch blev officiellt på internet publicerade vi tillsammans med Kristna Fredsrörelsen en debattartikel i Svenska Dagbladet. I artikeln uppmärksammar vi Genèvekonventionens jubileum samt kritiserar det internationella samfundet för att förhålla sig alltför passivt inför Israels uppenbara brott mot krigets lagar. EU:s sporadiska Israelkritik klingar falsk när man samtidigt förhandlar fram ­fördelaktiga handelsavtal med landet. Förhållningssättet urholkar enligt oss förtroendet för Genèvekonventionen.

Israeliska bosättarexpert på besök i Sverige

Under vecka 35, det vill säga 24-28 augusti, har Settlerwatch tillsammans med Kristna Fredrörelsen bjudit in representanter från de israleiska organisationerna Peace Now och B'Tselem för att delta vid en rad olika möten och och seminarier som behandlar de israeliska bosättningarna och den internationella rätten. Från Peace Now kommer Noa Galili, fältarbetande bosättarexpert som arbetar i organisationens Settlement Watch Team vilka under snart 20 år undersökt och rapporterat om de israeliska bosättingarna. B'Tselem representeras av Eyal Hareuveni, också han fältarbetande bosättarexpert.

Utöver möten på Riksdagen, UD och med de politiska ungdomsförbunden arrangeras två stora seminarier dit allmänheten är välkomna. Seminarierna äger rum i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm och arrangeras i samarbete med Global Utmaning, Olof Palmes Internationella Centrum, ABF samt Kristna Fredsrörelsen.

Seminarium onsdag 26/8 klockan 15-18: Utöver våra israeliska gäster Noa Galili, Peace Now och Eyal Hareuveni, B'Tselem, medverkar bland andra Hans Corell, tidigare chef för FNs rättssekretariat och rättschef på svenska UD. Efter presentationer om de israeliska bosättningarna samt den internationella rätten följer ett paneldiskussion innan publiken släpps in att delta i samtalet. Vill du komma? Skicka en anmälan till seminarium26augusti@globalutmaning.se

Seminarium torsdag 27/8 klockan 18-20: Utöver våra israeliska gäster Noa Galili, Peace Now och Eyal Hareuveni, B'Tselem, kommer en folkrättsexpert att presentera den internationella rätten. Information om fler medverkande kommer inom kort. Vill du komma på kvällsseminariet? Skicka en anmälan till info@settlerwatch.com

Läs mer på www.settlerwacth.com

Välbesökt föredrag på ABF

Detta diagram väckte mycket förvåning och upprördhet. Hur kan omvärlden ha tillåtit Israel att mer än fördubbla antalet bosättare de senaste 15 åren? undrade många. Lägg märke till att diagramet inte räknar in de israeler som lever på ockuperat område i Östra Jerusalem. Totalt lever idag ca 470.000 israeliska bosättare på ockuperat territorium. Siffrorna är hämtade från, UNOCHA, Peace Now samt Haaretz och bygger på den israeliska statistiska centralbyråns data.

Omkring 75 personer kom till ABF på Sveavägen för att lyssna till mina erfarenheter och berättelser från Hebron, Västbanken och Israel/Palestina. Jag lade mycket fokus på att redogöra för israels bosättningspolitik och många uttryckte efteråt stor förvåning och avsky inför det faktum att nästan en halv miljon israeler nu lever på ockuperat område. Det internationella samfundet fick mycket kritik från mig och flera åhörare för den passivitet som visats gentemot israel i denna fråga. Många var övrens om att Sverige, EU, FN och inte minst USA har ett stort ansvar i att Israel under de senaste 15 åren mer än fördubblat antalet bosättare. Att detta tillåtits ske under den tid som fredförhandlingarna varit som mest intensiva är inget annat än en stor skam. Det palestinska styret fick sig också en ordentlig känga under diskussionen.

Med tanke på att Israel-Palestina konflikten är en av de mest välbevakade i världen är det minst sagt märkligt att så få känner till hur omfattande den israeliska bosättarrörelsen är.

Hebron, bosättarna och Gaza - välkommen på föredrag

Lever hoppet om en fredlig lösning på konflikten? Hänger kriget på Gaza
samman med situationen på Västbanken, israeliska bosättningar och
ett passivt internationellt samfund?
Väkommen till ABF Sveavägen den 27/1
och Alby bibliotek den 28/1 för föredrag och diskussion. På bilden: Graffiti i Betlehem.


Natten mot söndag utlyste Israel eld-upphör och strax därpå gav Hamas Israel sju dagar för att lämna Gaza och öppna gränsen för mat och mediciner. Det drygt tre veckor långa kriget ledde till enorm förödelse och massor av förlorade människoliv. Runt om i världen demonstrerade tiotusentals människor och en del kräver att israels ansvariga politiker ska dömas för krigsbrott. Samtidigt uttryckte många människor förståelse och stöd för Israels agerande. Det internationella samfundet förhöll sig som vanligt passivt.

Tisdagen den 27/1 har jag blivit inbjuden av ABF och (s)-2000 för att tala om mina erferenheter som internationell observatör i Israel/Palestina. Sommaren 2008 arbetade jag för fred och folkrätt som ekumenisk följeslagare i Hebron på Västbanken, bland annat tillsammans med israeliska och palestinska fredsorganisationer.

Välkommen på ett föredrag och bildvisning om den segregerade staden Hebron där israeliska bosättare lever mitt ibland den palestinska befolkningen. Hur hänger kriget på Gaza samman med situationen på Västbanken? Vad får den israeliska bosättningspolitiken för konsekvenser för palestinierna och hoppet om en fredlig lösning på konflikten? Jag kommer även berätta om israeliska freds- och människorättsorganisationers fruktsamma arbete innan jag via en utflykt till den israeliska staden Sderot lämnar ordet fritt för era åsikter, tankar och reflektioner om Gaza, Hebron och Israel/Palestina-konflikten.

ABF, Sveavägen, tisdag 27/1 klockan 18:30

eller

Alby bibliotek, Albyvägen 6c, T-bana Alby, onsdag 28/1 klockan 17:30

Välkommen!